På avvaknngsdagar brukar jag inte göra någon större ansträgning rent träningsmässigt, men just i måndags så kände jag att de kliade lite i benen och laddade lite för att springa en sväng ändå. Tills jag ska ta upp min älskling ur väskan för att upptäcka att det inte var där, i ren panik började jag gå genom allt hemma samt att ringa till jobbet för att se om jag lämnat den där. Det uppdagades ganska snabbt, min älskling fanns i någon annans ägo, någon har tagit den ur min väska. Jag brukar inte vara ful i munnen mot andra, men jag hoppas att den personen som stulit den brinner i helvetet. Han/hon kan dessutom inte använda den i alla fall med tanke på att den var lösonrdsskyddad. Besvikelsen och tårarna som brännde gjorde att jag tappade lusten helt, ingen springtur. Nu får jag stå och avbetala på något jag inte ens kan använda, livet är inte rättvist ibland. Visst visst det är bara en pryl men jag hade längtat efter den där, unnat mig den fast jag egentligen inte har råd bara för att jag är så duktig och ska bli mer motiverad att springa (och inte röka!). Har inte råd att köpa en ny, bilen ska in på service och det är högre prio. Vaknade idag och hade ont i magen när jag tänkte på att jag aldrig mer får se den, men jag kan ju inte strunta i att träna för evigt så det fick allt bli ett arm/bröst pass på gymmet och en springtur längs Edsviken efter. Det kändes bra, men hade förmodligen känts ännu bättre med en ipod på armen..

En natt ledig och nu två jobbnätter till, livet går undan!