Sitter med tungt hjärta på tåget hem från Lund. Jag kan omöjligt med alla adjektiv som finns beskriva hur härlig den här helgen har vart, den har gett så mycket på så många olika plan. Rundvandring och guidning i en av landets äldsta städer gav mig lite historia kunskaper. Ett besök i Köpenhamn gav mig lite förståelse för språket, samt internationell ekonomi ;) Intag av rött vin och en absurt rolig festkväll som inte ville ta slut lärde mig att liv kräver att man dricker vatten också. Visning av univerisitetets lokaler gav mig liten glimt av forskningslab, modeller som gick att koppla isär så jag fick lite mer anatomikunskap och lite mikroskopering gav mig en blick av hur olika preparat är uppbyggda med celler och annat. Jag är en riktig nörd jag vet, men jag är så otroligt intresserad av det jag gör och det är väl en av dom bästa förutsättningarna också? När en riktig sjukvårdsnörd får en beslutsstödsbok i fickformat som endast är till för läkare, med alla symtom samt behandling för specifika sjukdomar, så får hon tårar i ögonen och underläppen darrar till lite lätt i någon sekund. Jag vet det nu då Carolines sambo Niklas kom med sin och gav mig den i ett ögonblick som kändes helt andäktigt. Jag kommer att vakta den med mitt liv.


Trots all erfarenhet och nya kunskaper jag packat i min ryggsäck så är naturligtvis kvalitetstiden med en fin och saknad vän det absolut viktigaste, den går ju inte att mäta på något sätt. Jag hoppas och tror att det inte kommer att dröja lika länge innan vi ses igen..

Det krävdes mycket glöd och lite muskler för att få igen min väska som jag omsorgsfullt packat och ska ha med mig till Lund. Det här kommer bli en fantastisk helg, det känner jag på mig. Inte bara för att jag saknar ord för att beskriva hur skönt det ska bli att åka ifrån Stokholm några dagar och inte landa i Bollnäs för en gångs skull. Utan övervägande för att det är få saker som slår att få spendera riktig kvalitetstid med fina vänner som gör en stark, och som jag saknar min vapendragare i storstadsdjungeln. Caroline har verkligen lagt ner mycket möda på att planera en bra helg, på lördag ska vi till Köpenhamn till exempel. Ända sen Rasmus Seebach kom med sin "spritt-i-benen" dänga Natteravn har suget efter att få besöka den mysiga lilla huvudstaden i grannlandet vart stort. Tänk er sommar, en snygg partystass, en tjejig drink i handen och få dansa loss till "Jeg kalder på dig.." Okej nu kommer det inte riktigt bli så i morgon, men det kommer bli sol enligt smhi, plusgrader samt lite strosande och en fika på något härligt fik med evetuellt ett danskt wienerbröd till och det är väl nästan samma sak?

Det blev både kämp och slit på gymmet igår, det blev både rygg/axlar och ben/mage på samma pass för att hinna med veckans program. Och 20 minuters cardio efter förstås. Var svettig som aldrig förr efter då konditionen inte är den bästa än. Försökte ta en bild på de riktigt blöta linnet för att visa hur duktig jag vart. Men jag vet inte vad jag tänkte med, linnet är ju vitt så de syns inte på bild ju. *Hjärnsläpp* Ja ja, jag bjuder på den i vilket fall!

Supergod pannkaka enligt mig och min stackars mage som inte tål vitt vetemjöl, ser ut som stenålders mat enligt Emm. Smaken är som baken.. Med keso hallon och banan var den en riktig träningsvinnare! Nästa gång blir det helt klart upppiffning med den eminenta kanelen i smeten!  

Oförskämt sen, taxi till mitt sällskap som ska dinera på Beirut Café. Underbar intressant konversation om allt som gör livet till en fantastisk resa. Ett glas rödvin. 10-12 olika sorters meze. Ett grodlår. Ett oväntat möte. En halkig bilfärd hem igen, nöjd och uppfylld av hopp om mänskligheten. Sovmorgon. Efterlängtat möte med min far. Strosande tillsammans genom en vintrigt Östermalm, vemodiga tankar om en kärlekssaga som snart kommer ta slut. "Allt har sin tid och sin plats". En fika på Sturegallerian. Avkopplande och välbehövlig, men en aning smärtsam lymfmassage. En lugn och familjär skaldjursmiddag i Tallkrogen med en promenad längs memory lane, konstaterande av ärvda gener och egenskaper, diskussion om framtiden som är dimmig. Lugn söndagsfrukost till alpina, ledsamt farväl för den här gången och en efterlängtad Emm kommer hem igen. Söndagsmiddag och förberedelse inför nattjobb. 

Min helg i stora drag, underbar och oförglömlig. Stockholm jag kommer att sakna dig, försöker njuta av varenda dag vi har tillsammans ♥

 

Att jobba dag skift är underbart, stimulerande och väldigt utröttande för någon som fortfarande har problem med att sova på nätterna. Men trots den överhängande tröttheten är det värt varenda penny. Satt och räknade på det igår och nu är det bara 4 veckor kvar, sedan 5 veckor med bara nätter och sen hej då Danderyd! Det bästa med att vara ledig är den enorma tiden man kan lägga ner på att äta frukost i lugn och ro. Och det har jag nu gjort. Jag och min underbara träningsvärk ska alldeles nu hugga tag i tvätten, och lite senare en middag med spännande sällskap!

En veckas frånvaro som jag önskar att jag kunde skylla på något riktigt spännande, men tyvärr handlar det bara om sedvanlig tidsbrist och stress. Och då menar jag inte den positiva-spark-i-baken-stressen, utan mer den negativa-ångestframkallande-magsårs-stressen.

This is it; jag har fått ett jobb. Vilket borde göra mig överlycklig då jag inte ens sökt det här jobbet utan faktiskt blev headhuntad till det. Man får inte jobb bara sådär, och speciellt inte med tanke på vart jag fått detta jobb som vid nämare geografisk beskrivning ligger i Bollnäs. Problemet är att när jag bara sa upp mig sådär hux-flux så ville jag inte ha tidspress till att göra någonting. Jo själva tanken var ju att flytta upp till Bollnäs för att kunna leva ett så drägligt liv som möjligt undertiden jag läser min/-a specialinriktningar, nej jag ville inte ha något bestämt datum utan bara flyta omkring, skapa dagen, ta det lugnt och förlita mig till att allt ordnar sig. Just exakt det jag ville undvika var magsårs-stressen. Mycket att fixa, mycket som ska klaffa, och mycket känslor som ska redas ut. Jag kan ju säga att det var mycket lättare att ta sig ner hit än att ta sig upp igen. 

En annan aspekt i min oro är att jag har fått ett jobb utan intervju, utan rätt utbildning, utan att ha någonsin jobbat åt den chefen som det vederbör. Hon har alltså gått på hörsägen ifrån andra jag jobbat med under mina år som sjuksköterska i Bollnäs, och inte på mina meriter. Och jag har faktiskt förändrats en del sen jag kom till Stockholm, jag vet inte vad som förväntas av mig alls, kanske kommer jag göra henne riktigt besviken? Hur det än är måste jag sätta allt det där åt sidan nu och jobba häcken av mig för att hitta lösningar så jag kan bo i Bollnäs någon gång i april, wish me luck, jag lär behöva det..

Seg uppdatering mellan jobbnätterna och helgbesöket av dom fina. Har helt enkelt haft för mycket att göra för att ägna en längre tanke åt bloggen. Den lilla nanosekund med dåligt bloggsamvete man får släpper på en gång när man istället är närvarande och njuter av det härliga sällskapet man befinner sig i.

Har faktiskt lite roliga saker på gång, det hände märkligt nog en del dom första dagarna efter jag sagt upp mig i måndags förra veckan. Ibland är livet bra märkligt och finurligt, man måste bara ta beslut och verkställa dom innan framtiden lyser i ens ansikte. Jag har lite alternativ och inget är klart om vad det blir, därför håller jag lite på allt det för att inte skrika ut för mycket som jag kan tendera att göra då jag blir så himlansen exalterad. Det är en ny och annorlunda erfarenhet för mig ;)

För var dag kan jag känna mig lite mer nervös, liter mer förväntansfull och lite mer stark än vad jag gjort på länge. Fick otroligt rolig feedback igår från en tjej som jag gick högstadiet med, hon skrev till mig på Facebook och kände sig inspirerad av mitt tilltag att bara säga upp mig utan att ha någon direkt plan eller nytt jobb. Är det inte en av dom bästa komplimangerna man kan få? Att inspirera andra. Känns fint och varmt i kroppen när man hjälpt någon, för har du räddat en människa så har du räddat en del av världen.