Var hemma från jobbet i söndags natt, när jag borde suttit på bussen ner till Stockholm låg jag skakandes och frossandes hemma i sängen. Tog mig samman och åkte ner på måndagen, fortfarande lite skakis men utan några övriga symptom på att jag skulle vara sjuk. Kände mig så otroligt låg igår kväll, började fundera på när jag hade nått ett sådant lågvattenmärke tidigare? Aldrig var min slutsats, vilket naturligtvis inte var sanningen men mitt mörka och envisa jag var helt övertygad om det.

Vaknade på tisdagen vid 11 och var dunderjättesuperförkyld. Skit också. Nattens arbetspass har givit mycket tid till eftertanke, satt före midnatt och reflekterade över hur oinspirerad jag är nuförtiden (vaddå sen förra veckan?). Jag som brukar vara så himla motiverad, framåt och driven har helt plötsligt blivit utan idéer. Vad gör man då? Jag söker naturligtvis upp mitt inspirationsmecka med bloggar skriven av fantastiska människor som inspirerar mig till allt ifrån träning till karriär. Inspiration = null. Hjälp?! Ibland finns svaret framför näsan, utan ens ha sagt något så berättar min kollega om en fantastisk artikel i Svenska Dagbladet om forskningsresultat angående depression och smärta. Där finner jag svaret, vilken aha upplevelse! Återigen förbannar jag mig själv att jag alltid ska överanalysera allt, min "mojo" är inte borta, den har bara tagit lite semester till förmån för att min kropp ska kunna kriga för mitt tillfrisknande. Mitt mörka sinnestillstånd blir lite enklare att dras med när jag har en förklaring, nu kan jag lätt gå hem och dra täcket över huvudet för nästa vecka har förhoppningsvis baciller packat och dragit och inspirationen kommit tillbaka utvilad och fylld med energi..

Jag ska aldrig mer ta något för givet. Ofrivillig bloggpaus och framför allt ofrivillig träningspaus. Livet har vart lite cirkus den senaste månaden, men jag tror, hoppas och vill hamna på rätt spår igen. Helgen i B blev ingen rekreationshelg direkt, fick mer problem bara. Tydligen kan man inte fly från dom utan dom söker upp en där man är och biter en i rumpan. Mer träning, mer blogg och mer socialt liv står på önskelistan. Och mindre kaos. Håller tummarna för en powerwalk före frukost i morgon innan andra jobbnatten. Lite för varmt för att springa. Längtar till nästa svala sommarkväll då jag förhoppningsvis kan ta inviga min spotifylista exklusiv för löpning, håller tummarna...

Vaknade i morse med spränghuvudvärk (som inte ens hinkar med kaffe har kunnat fixa) och en fundering på hur jag skulle ta mig ur sängen. Och det inte på grund av dimman i knoppen utan värken i benen. Benböj, utfall, sittande lårcurl för fram- och baksida gjorda i ett argsint och frustrerat humör är ingen bra idé om man vill göra saker på sina lediga dagar. Jag kan helt ärligt inte gå, så någon promenad har inte vart att tänka på idag. Har fått roa mig med städning i en fart av ultrarapid istället, till och med det har vart mödosamt. Trotsar musklerna och tänker åka till gymmet ändå, det är ju inget fel på armarna även om jag funderar på hur lång tid det kommer att ta att gå ner för trapporna. Och exakt hur ont det kommer att göra. Jag älskar överraskningar..