Uppdaterade och kollade av min träningsdagbok för gågna veckan på jogg.se, 19,2 km löpning alla styrkepass (3st) och powerwalk 6 dagar. Känns helt okej, men det hanns ju mest med på grund av att jag var ledig tisdag-fredag och det är man ju inte i normala fall. Jag tror att jag har löst ett av mina i-lansproblem. Till skillnad från Ann så kan jag aldrig springa före frukost utan behöver lite kolhydrater i mig för att inte slokna efter 3 km. Har provat mig fram och tror jag hittat en lösning måltidsmässigt för att kunna ta springturer mellan nattpassen, provades första gången i fredags med bra resultat och skulle ha provats söndag kväll innan mitt tredje och sista pass. Men min kropp ville annorlunda. Vaknar med en svullen och smärtande hälsena på höger fot. Nu undrar jag varför, kan löpning orsaka det? Och om så är fallet vad har jag då gjort för fel? Jag har ingen aning men hoppas att det försvinner fort som bara den. Måndagmorgon avvakning, hoppas på en piggelin eftermiddag trots hutlöst lite sömn denna helg. 6 veckor kvar till semester, jippie!

I ärlighetens namn så känns inte idag som en bra dag att köra löpning på, benen är lite stumma efter gårdagens benpass och huvudet är lite tungt efter två nätter med bedrövlig sömn. Enligt min fabulösa sömnapp så vaknar jag varannan timme, och jag funderar på varför jag ofta är trött och känner mig outsövd? Jag har mitt svar, behöver dock en lösning också. Mina instinkter säger mig att nattjobbet måste väck på riktigt, och det kan  jag ju se framemot i augusti.

Hur som haver så var jag tvungen springa, för sen ska jag ju jobba hela helgen. 7 kilometer var lagomt eftersom jag sprungit så himla lite dom två senaste veckorna. Efter 5 km ville benen dock ge upp och dö, kändes som att springa med två osmidiga otrevliga stockar, precis när jag var redo att ge upp så poppade världens bästa röst upp i huvudet. Ann upplyste mig i tisdags att man har ca 30 % mer kapacitet än vad man tror, 1,5 km till då på mina redan sprugna 5 km räknade jag snabbt ut och fortsatte i lite långsammare takt. Efter det var det bara en halv kilometer kvar, så vad gör man då? Jag har ingen aning om vad ni andra gör, men själv bytte jag låt till "Feuer frei" med Rammstein, ökade takten som bara den och låtsades att jag hade smidiga gasellben och vips så stod jag utanför porten. 7 km på 38,20 ger en snittid på 5.29 per km, samt 50 riktiga mjölksyre armhävningar och dagens träning är klar. Lite välbehövlig stretch, vatten och hallon/keso blandning så blir det nu en dusch för att träffa tjejerna inne på Vapiano i Gamla stan. I vanlig ordning aw för dom och pellegrino för mig eftersom vi alltid lyckas pricka in mina jobbhelger. Och i vanlig ordning gör det mig egentligen ingenting, jag kommer ändå känna mig bakis när jag vaknar i morgon ;)

Grundlig stretch så jag kan gå resten av helgen, byxorna jag har på mig kan jag rekommendera så himla varmt. Dom kommer ifrån Röhnisch, har en dragkedja längst ner bak så man slipper ha dom tight mot vaderna om man inte vill och sitter som en smäck under hela löprundan. Ska köpa ett par likadana med långa ben också när det beger sig för de är dom bästa byxorna jag provat for real. För övrigt så är mitt huvud fyllt av endorfiner istället för tröttmössa. Löpning är bättre bot än något annat...

Baksidan av detta linne vittnar om att jag verkligen gjorde rätt för mig den här gången!

När jag kollar på min träningsdagbok på jogg.se så ser förra veckan ut precis som jag vill ha det, en bra blandning och lite aktivitet av någon form nästan varenda dag. 23,7 kilometers löpning, 48 minuters cykling efter 2 olika styrekepass och prefrukost powerwalk 6 dagar av 7. Den här veckan har det bara blivit 1 pass med styrka, 5 kilometers löpning (efter styrkan) och 4 prefrukost powerwalks, och det kommer inte bli några fler på grund av resa. Veckans träning känns lite futtig.

Om ingen förstått så är träningen en stor del av mitt liv, precis som andra har intressen av olika slag så är träning min. Har haft en väldigt tung vecka, jobbet har tagit mycket tid och jag har haft så många ärenden att fixa. Min att göra lista har vart fram och baksida på ett A5, men med effektivitet och hjälpsamma människor som mottagit mina samtal så har jag lyckats bocka av alla punkter utom en. Och den kan jag inte fixa förrän jag fått diverse intyg som skulle komma om 7-14 dagar. Nu tänker jag åka till Lund över helgen och roa mig med gott samvete! Även om det inte har blivit så mycket träning som jag vill kommer livet ibland emellan och man får gilla läget. Det värsta jag vet är hysteriska stairmaster-människor som inte har något liv utanför så jag tänker fortsätta leva mitt liv.

Min kärlek!




Sallad spetsad med linfröolja, grillad kycklingfilé och pestoyoughurt - också kärlek!

Är dom inte fina? Mina rosa (!) stötdämparskor ♥



En svettig och endorfinstinn Yanina ger tummen upp för ett bra sko köp

Blodpudding är inte så nyttigt som jag förr trodde, men jag älskart och de går fort när man är hungrig efter gymmet och så får man i sig järn och det behöver jag. Fast jag skulle mer behöva epo. Men det är ju lite svårare så  bloodypudding it is! Med bacon. Och lingonsylt. Men de får man bara när man har tränat ;)

Vilken dag jag hade igår, fantastisk väder mysiga aktiviteter och underbart sällskap! Blev upphämtad av Caroline för att vara sällskap när hon skulle uträtta lite ärenden, däremellan hann vi med lite annat och det blev riktig kavlitetstid tillsammans! Precis som Ann är Carro lite av det hurtigare slaget som springer långt och ofta när hon får chansen, till skillnad från mig som nöjer mig med 5 km. När hon frågade om jag skulle följa med på milen så tvekade jag länge, minnena av dom otaliga ciggaretterna som rökts under helgen i sällskap av en syster samt den jobbiga löpturen på söndag kväll sa nej, den lille envisa djävulen i mig skrek ja! Smärta är fettförbränning. Innan jag åkte hemifrån kolydratladdade jag med gröt och packade mina kläder för att åtminstone försöka hänga med på den tur som var inplanerad på hennes måndag. Dock var vi lite för exalterade över andra saker när vi åkte runt Stockholm och fixade så klockan blev lite mycket, mina kolhydrater hade redan tjänat sitt syfte. Nervöst kastade jag i mig en banan och drack lite vatten, förkunnade tyst i mitt huvud att det aldrig skulle gå och sen drog vi iväg. Första chocken var att den lilla rundan var i terräng, en ordentligt kuperad sådan också. Andra chocken var att Caroline kom på att det faktiskt är minst 12 km runt, förmodligen lite till mitt i spåret någonstans. 

Lite svårt att bryta ihop mitt ute i nowhere och det är svårt att vara negativ i en så positiv människas sällskap, så jag pinnade på. Med handen på hjärtat så försökte jag stanna och gå en gång i en backe som bara var för mycket, helt plötsligt så ändrade söta C ton och halvskrek lite militäriskt "Nu rör du på dom där påkarna Yanina, de är 50 meter kvar, KOM IGEN NUUU" Det var bara att sätta fart i benen och röra på rumpan! För sjutton gubbar, jag sprang 12 km igår (förmodligen lite till) samtidigt som vi faktiskt konverserade hela tiden och jag överlevde! Nästa gång jag springer kommer mina 5 km kännas som en walk in the park (hoppas jag). Trots allt hade jag den härligast löpupplevelsen här i Stockholm hittils, tänk er sol på nedgång, värme, konstant fågelkvitter, god väns sällskap, en sjö och en natur som ger magisk känsla. Det är helt enkelt så man ska springa!

Galna bävrar har bestämt sig för att möblera om lite grann i skogen, har aldrig sett något liknande och jag trodde inte dom var kapabla till att fälla så mycket! Karies be gone! Turens enda stopp på 15 sekunder, fotodokumentation var de enda tänkbara. Tiden landade på 1 h och 20 minuter, inget jag hakar upp mig på i och för sig när jag kört min längsta tur någonsin..

Efter en skön rekreationshelg i hemstaden som innehöll lite av allt (utom löpning eller träning om inte några timmar på krogens dansgolv räknas förstås) så är det åter dags för nattpass, enbart två den här gången innan jag är ledig en hel vecka. Den veckan är både välbehövlig och efterlängtad minst sagt. Efter ett stort underskott av timmar på sömnkontot sov jag tyvärr alldeles för många timmar till tisdagen som resulterade i en huvudvärk som inte ens kaffe kunde bota. Skippade därför gymmet, hade ingen lust att kämpa med vikter när jag knappt kunde räkna till 10. Tog en löptur istället, och jag måste erkänna att löpning är den bästa terapin som finns. Mitt extremt dåliga humör för att inget ville fungera som de skulle samt min irriterande huvudvärk började redan efter 2 km försvinna sakta men säkert. Efter 5 km var jag botad och tanken på att åka till jobbet var genast mer lockande. Årets tredje löptur gav en tid på 26.13 vilket är 10 sekunder långsammare än sist men det är helt okej, jag begär inget mer av mig själv när jag inte är helt hundra :)

Klädd för en tur med löparskorna, bilden lika suddig som mitt huvud var..

Nöjd och glad på endorfiner efter 5 härliga kilometrar

Färgglatt kontra svartvitt. Tycker att det senare är mycket finare men måste färgchocka er lite med mitt superrosa linne ;)

Bild från i somras på två av mina fina ♥

Supergod pannkaka enligt mig och min stackars mage som inte tål vitt vetemjöl, ser ut som stenålders mat enligt Emm. Smaken är som baken.. Med keso hallon och banan var den en riktig träningsvinnare! Nästa gång blir det helt klart upppiffning med den eminenta kanelen i smeten!