Alla människor fyller en funktion i samhället, ingen är bättre än någon annan bara för att man har högre utbildning och tjänar mer på sitt yrke. Likaväl som alla inte har förutsättningar att vara elitidrottare så har inte alla förutsättningar att bli läkare heller. Jag har egentligen haft förutsättningen att bli läkare, men jag valde något helt annat, jag valde ett mindre prestigefyllt arbete, men ett arbete som jag trivs med och ett arbete som jag vet att jag gör bra. Somliga tycker att jag kastade bort min hjärna, att det är slöseri att jag ska vara sjukskösterka men jag valde det jag ville göra. Är det inte de det handlar om? Att trivas i livet? Det är jättesvårt att veta vad man vill göra i livet, men kommer man på vad man är bra på så har man ett bra underlag till vad man ska göra. Jag träffade häromdagen en patient vars syskon hade fina examen från högskolor, själv skulle han bli elektriker då han hade svårt för att sitta still och läsa. När han fick något i händerna blev han helt harmonisk, han berättade om el så passionerat så man blev fängslad. Inte av själva elen såklart, utan fängslad av hans passion. Jag njuter av att lyssna på folk som har en entusiasm, lycka och passion. Blir alldeles pirrig och varm inombord och blir ännu en gång påmind över att jag är precis där jag vill vara. En fin examen spelar mig ingen roll, min passion betyder allt!

Jag har alltid kämpat stenhårt för det jag vill och det jag tror på. Det jag har idag och dit jag har kommit har kostat blod, svett och många tårar. Det är ingenting som bekommer mig, jag tycker att det är självklart att saker och ting är värda att kämpa för. Med förutsättningen att man kommer någon vart och man får det man vill ha och förtjänar i slutändan. På senaste tiden så vet jag inte om det är det längre, hur länge kan man kämpa utan att hissa vit flagg och kapitulera? Det som skrämmer mig är att dom drömmar jag haft och föreställningen om dom närmsta åren verkar gå upp i rök vilket känns oerhört orättvist, bittert och ledsamt. Jag vet ju vad jag vill i livet, jag vet att jag är redo för något nytt och gud vet att jag sannerligen har jobbat för att få det. Så nära men ändå så långt borta..

En veckas frånvaro som jag önskar att jag kunde skylla på något riktigt spännande, men tyvärr handlar det bara om sedvanlig tidsbrist och stress. Och då menar jag inte den positiva-spark-i-baken-stressen, utan mer den negativa-ångestframkallande-magsårs-stressen.

This is it; jag har fått ett jobb. Vilket borde göra mig överlycklig då jag inte ens sökt det här jobbet utan faktiskt blev headhuntad till det. Man får inte jobb bara sådär, och speciellt inte med tanke på vart jag fått detta jobb som vid nämare geografisk beskrivning ligger i Bollnäs. Problemet är att när jag bara sa upp mig sådär hux-flux så ville jag inte ha tidspress till att göra någonting. Jo själva tanken var ju att flytta upp till Bollnäs för att kunna leva ett så drägligt liv som möjligt undertiden jag läser min/-a specialinriktningar, nej jag ville inte ha något bestämt datum utan bara flyta omkring, skapa dagen, ta det lugnt och förlita mig till att allt ordnar sig. Just exakt det jag ville undvika var magsårs-stressen. Mycket att fixa, mycket som ska klaffa, och mycket känslor som ska redas ut. Jag kan ju säga att det var mycket lättare att ta sig ner hit än att ta sig upp igen. 

En annan aspekt i min oro är att jag har fått ett jobb utan intervju, utan rätt utbildning, utan att ha någonsin jobbat åt den chefen som det vederbör. Hon har alltså gått på hörsägen ifrån andra jag jobbat med under mina år som sjuksköterska i Bollnäs, och inte på mina meriter. Och jag har faktiskt förändrats en del sen jag kom till Stockholm, jag vet inte vad som förväntas av mig alls, kanske kommer jag göra henne riktigt besviken? Hur det än är måste jag sätta allt det där åt sidan nu och jobba häcken av mig för att hitta lösningar så jag kan bo i Bollnäs någon gång i april, wish me luck, jag lär behöva det..

Seg uppdatering mellan jobbnätterna och helgbesöket av dom fina. Har helt enkelt haft för mycket att göra för att ägna en längre tanke åt bloggen. Den lilla nanosekund med dåligt bloggsamvete man får släpper på en gång när man istället är närvarande och njuter av det härliga sällskapet man befinner sig i.

Har faktiskt lite roliga saker på gång, det hände märkligt nog en del dom första dagarna efter jag sagt upp mig i måndags förra veckan. Ibland är livet bra märkligt och finurligt, man måste bara ta beslut och verkställa dom innan framtiden lyser i ens ansikte. Jag har lite alternativ och inget är klart om vad det blir, därför håller jag lite på allt det för att inte skrika ut för mycket som jag kan tendera att göra då jag blir så himlansen exalterad. Det är en ny och annorlunda erfarenhet för mig ;)

För var dag kan jag känna mig lite mer nervös, liter mer förväntansfull och lite mer stark än vad jag gjort på länge. Fick otroligt rolig feedback igår från en tjej som jag gick högstadiet med, hon skrev till mig på Facebook och kände sig inspirerad av mitt tilltag att bara säga upp mig utan att ha någon direkt plan eller nytt jobb. Är det inte en av dom bästa komplimangerna man kan få? Att inspirera andra. Känns fint och varmt i kroppen när man hjälpt någon, för har du räddat en människa så har du räddat en del av världen.  

Det är lustigt hur hela livet bara kan vända, visst har det inte gått på två röda men det har gått ganska fort ändå. I somras och höstas var jag fruktansvärt trött på mitt liv och såg ingen vändning alls, trodde aldrig det skulle kunna kännas bättre. Och nu sedan två månader tillbaka tycker jag livet är fantastiskt, den mänskliga hjärnan är en gåta och ett mysterium.. Hur som haver beslutet jag tog i helgen, och skrev ut den där uppsägningsblanketten nedan och fyllde i utan att blinka, kan nog vara början på något riktigt bra. Dags att kliva ut min bubbla av trygghet med pengar som rullar in som vanligt, kollegor man känner bra (några dessutom mina vänner) och ett jobb man haft i 3 år och kan utföra utan att tänka så himla mycket.

Ska jag vara helt ärlig så har jag inte en aning om vad jag ska göra än, vet bara att den 1:a maj 2011 så kommer jag inte vara fast anställd längre. Jag hade en plan A, men som det ser ut just nu måste jag även ha en plan B, och C. I och för sig är ju planer till för att brytas så händer det något annat på vägen så kan det även ett tvärt kast. Det är är som en ask choklad ungefär. Du vet aldrig vad du kommer att få..