Var hemma från jobbet i söndags natt, när jag borde suttit på bussen ner till Stockholm låg jag skakandes och frossandes hemma i sängen. Tog mig samman och åkte ner på måndagen, fortfarande lite skakis men utan några övriga symptom på att jag skulle vara sjuk. Kände mig så otroligt låg igår kväll, började fundera på när jag hade nått ett sådant lågvattenmärke tidigare? Aldrig var min slutsats, vilket naturligtvis inte var sanningen men mitt mörka och envisa jag var helt övertygad om det.

Vaknade på tisdagen vid 11 och var dunderjättesuperförkyld. Skit också. Nattens arbetspass har givit mycket tid till eftertanke, satt före midnatt och reflekterade över hur oinspirerad jag är nuförtiden (vaddå sen förra veckan?). Jag som brukar vara så himla motiverad, framåt och driven har helt plötsligt blivit utan idéer. Vad gör man då? Jag söker naturligtvis upp mitt inspirationsmecka med bloggar skriven av fantastiska människor som inspirerar mig till allt ifrån träning till karriär. Inspiration = null. Hjälp?! Ibland finns svaret framför näsan, utan ens ha sagt något så berättar min kollega om en fantastisk artikel i Svenska Dagbladet om forskningsresultat angående depression och smärta. Där finner jag svaret, vilken aha upplevelse! Återigen förbannar jag mig själv att jag alltid ska överanalysera allt, min "mojo" är inte borta, den har bara tagit lite semester till förmån för att min kropp ska kunna kriga för mitt tillfrisknande. Mitt mörka sinnestillstånd blir lite enklare att dras med när jag har en förklaring, nu kan jag lätt gå hem och dra täcket över huvudet för nästa vecka har förhoppningsvis baciller packat och dragit och inspirationen kommit tillbaka utvilad och fylld med energi..