Kustkylan när den är som värst har lagt sig som en slöja över vår vackra stad. Dom första 10 minutrarna på min promenad var värst, sen domnade kinderna och näsan bort så jag kände det inte längre. Men när jag kom in kunde jag inte röra käkarna utan att det smärtade till. Det räcker nu, människan har fått lidit tillräckligt. Är detta guds ironi att vi inte ska klaga på den svenska sommaren oavsett vilket väder den behaga att bjuda oss på?

Tur att det finns varmt gott, vaniljthé att tina frusna kroppar med, och sköna täcken att ligga under framför tv:n. Och det bästa av allt; varmvatten som strålar över nedkylda röda lemmar. Trots vinterkylan så är det en privilegium att ha allt det där andra, några minusgrader i Sverige är ju trots allt ännu ett i-lands problem! Som jag ser det så har jag så mycket annat att oroa mig, min karma till exempel som verkar vara den sämsta karman som någonsin existerat. Frågan är bara nu, hur vänder man den? Och när man får kämpa för något så hårt, är det verkligen meningen att man ska ha det då? Eller är det en fingervisning på att man kanske är helt fel ute?