Befinner mig i en katastrof som jag hoppas kommer att vända till något bra i slutändan. För två månader sen var jag världens lyckligaste, men i ett ögonblick bara togs allt ifrån mig och nu står jag här. Inte för att jag inte vill kämpa, tro mig jag har inte gjort något annat, jag har vart stark och modig hela mitt liv det är de enda folk säger till mig jämt men nu har jag liksom fått nog. Och jag har slut på idéer. Det enda jag kan göra idag är måla mig ett ansikte, dra på mig en trasa och följa med min fina på East och käka middag. Har vart hemma sjuk och ämlig från jobbet i tre dagar, så det känns som jag skolkar men alla behöver middag eller hur? Jag försvarar mig med att det är en sak att sitta och hänga över ett bord och det är en annan att hänga över patienter med nedsatt immunförsvar, och dessutom behöver jag verkligen luft. Lägenheten känns som ett fängelse, och väggarna bara krymper..