Jag har alltid kämpat stenhårt för det jag vill och det jag tror på. Det jag har idag och dit jag har kommit har kostat blod, svett och många tårar. Det är ingenting som bekommer mig, jag tycker att det är självklart att saker och ting är värda att kämpa för. Med förutsättningen att man kommer någon vart och man får det man vill ha och förtjänar i slutändan. På senaste tiden så vet jag inte om det är det längre, hur länge kan man kämpa utan att hissa vit flagg och kapitulera? Det som skrämmer mig är att dom drömmar jag haft och föreställningen om dom närmsta åren verkar gå upp i rök vilket känns oerhört orättvist, bittert och ledsamt. Jag vet ju vad jag vill i livet, jag vet att jag är redo för något nytt och gud vet att jag sannerligen har jobbat för att få det. Så nära men ändå så långt borta..